Måste faktiskt erkänna att denna dagen blev rätt lyckad ändå! Fick tränat ute på johanneslust, blev rygg och lite kondition. :) Träffade Carro också! Jag saknar verkligen mina gamla kollegor/vänner där ute. Även om jag älskar det jag har ute på Ön så är det ändå johanneslust som jag startade på här på Friskis och det kommer alltid vara som ett andra hem. :) Så skönt när man har massa underbara kollegor och vänner runt omkring sig, det gör arbetet värt så mycket mer. Iaf, det som vände mest på min dag idag är att jag fick veta att dom höjer min anställning från 75% till 100% så nu går jag på heltid som jag velat från början! :) Turen är på min sida för tillfället.

Som ni redan vet så fyller mina små vovvar 1 år idag, men eftersom jag haft fullt upp har vi itne firat det direkt. De fick extra god frukost och en ännu godare middag av Erik med leverpastej och lite nötkött. Så det är alltid något. Jag får mysa med dom extra mycket ikväll när jag kommer hem. Saknar min fina pojkvän något otroligt också. Har varit i behov av hans sällskap hela dagen men svårt när vi jobbar på så olika tider. Imorgon slutar jag tidigt iaf så då hade jag tänkt att vi skulle unna oss något speciellt. En middag ute kanske eller något liknande, kanske bio? Mest för att umgås bara vi två.

Igår var det tre år sedan min fina mormor gick bort. Där är så mycket jag skulle vilja säga och behöver få ur mig. Men det är någon sorts spärr som hindrar mig från att få det ur mig. Vet inte om jag anser att det är för privat för att ta det i bloggen eller om jag bara inte vill blotta mina innersta känslor fullt ut inför allmänheten. Har inte sagt något till varken mina vänner eller Erik heller. Och vad ska man säga? Att någon går bort är naturligt och inget som vi kan ändra på. Min mormor har det mycket bättre nu, då hennes sista tid på jorden inte var något som jag vill kalla humant. Men hon var världens finaste människa och det är svårt att låta bli att sakna henne och fylla det tomrum som finns inom mig. Alla anser ju att sina nära o kära är de bästa som finns, men jag måste säga att min mormor är/var den person som betydde mest för mig (en av dem). Vi hade något speciellt. Hon tvekade aldrig att se efter min mamma, mig och min syster. Vi var hennes allt, tillsammans med mammas bror och hans familj. Det var liksom oss hon levde för. Väldigt beundransvärt. Om ni undrar vem min stora förebild är, så är det ingen känd människa eller liknande. Det är faktiskt min mormor. Om jag lyckas så bra som hon gjorde, eller om jag bara ens kommer i närheten så har mitt liv haft en mening. Jag vill kunna finnas där för min familj som hon gjorde. Jag vill att min familj och mina vänner alltid ska kunna känna att det är en självklarhet att de kan vända sig till mig, att min dörr, min famn alltid är öppen! För hur man än vrider och vänder på det hela så är vi ingen utan vår familj och de som älskar oss. Nu blev detta en liten hyllning, var kanske inte meningen från början. Men min mormor förtjänar att höjas till skyarna!
Nu får jag stoppa här för annars kommer snart tårarna.

Jag passar även på att önska er alla en god natts sömn redan nu för jag lär antagligen inte skriva mer idag. God natt och dröm sött så hörs vi under morgondagen!