Kärlek är det finaste som finns. Så länge den bygger på ärlighet, trygghet och omtanke. Brister det så kan det bli väldigt fel. Vad gör man då? Är det så enkelt att lämna den man älskar? Även om man inte kanske inte längre älskar på samma villkor som man trott från början? Hur tar man sig genom det när oron finns där och vetskapen om att den balans och trygghet man hade är rubbad? De murar man byggt upp finns där ofta av en anledning. Skulle du visa ingången till muren så rivs den bara ner och sen står du där, blottad och utan skydd. Ja jag vet att jag är väldigt kryptisk och negativ nu. Men jag har ingen vidare lust att gå in på detaljer om varför jag skriver det här. För jag tror att de flesta av oss kan känna igen oss i det här på något sätt. Jag har mycket att fundera över. Just nu behöver jag klarhet innan jag kan fatta beslut. Men det kommer inte längre vara som vanligt.